Hej finisar!
Ni är så många som skriver och är avundsjuka på mitt liv och att jag har så många vänner och folk som bryr mig om mig. Det har jag men det har inte alltid varit så.
Jag har varit himla ensam av mig. Har alltid haft mamma och pappa samt familjen men har haft jobbigt med kompisar, har aldrig varit populär. Liksom inget förstahandsval typ.
Jag har alltid drömt om den där bästisen som i filmer. 2 helt oskiljaktiga personer som båda hör av sig till varandra, barn i samma ålder, blir gravida samtidigt osv. Alltså inte ordagrant att detta är viktigt men ni fattar. Lite som Gabriella Joss och hennes vän Towe, hihi. Dem är så galet mysiga blir lite avundsjuk på deras relation ibland.
Just nu har jag några vänner som jag verkligen älskar. Som man kan ses spontant med och verkligen njuta, som man har kul med som verkligen gör mig glad och som jag längtar efter att träffa snart igen. Både med och utan barn. Det är inte det viktiga, jag dömmer inte en person med barn annorlunda än en utan. Inte som att ” du har barn så du får förtur” lite luddigt men hoppas ni fattar. Dessa vänner är fantastiska.
Sedan har jag en mer ytlig krets med. Vänner man träffar och så men som man inte känner samma nära band med. Vissa är mest ute efter att synas på mina sociala medier, vissa är fantastiska människor men vi är bara inte tillräckligt lika för att bli så nära, vissa skulle jag nog vilja ha en närmre relation med, ja men ni fattar.
Det värsta jag vet är vänner där alltid jag måste ta
Initiativ. Det är så tråkigt och man känner sig jobbig och tjatig och typ ” personen vill nog inte ens ses för jag hör alltid av mig”
Kul när man skickar sms/ snap och inte ens för ett svar? Nej inte speciellt jag tröttnar. Har haft vänner där alltid jag skriver och så får man ett svar efter 4 dagar, eller aldrig nej men ah.
Sedan jag träffade Marcus har jag alltid varit nummer ett. För mig har det varit betydelsefullt att vara det bästa i någons liv. Jag känner mig mer speciell och jag behöver bekräftelse. Att vara favoriten det är så värdefullt för mig. Att inte vara andra valet eller reserv typ.
Sedan Tindra kom blev det så självklart! Jag är så viktig och betydelsefull för henne och ingen slår mig i hennes liv!
Är det någon mer än jag som förstår vad jag menar och känt såhär?
Puss och kram!
Jag håller verkligen med. Är lite i samma situation nu som du va då. Men jag har min pojkvän och en bebis påväg. Det känns viktigast för mig just nu istället för att springa o jaga mina ”kompisar” som inte riktigt bryr sig. Vet inte riktigt vad man ska göra åt situationen ? glad att de gått bättre för dig o hoppas de blir detsamma för mig ?
relaterar i allt det du skriver verkligen. Utan min sambo och son vore jag ingenting för nån!
Oh Ja, hade kunnat vara min situation med kompisar du beskrev. Är oftast jag som måste ta initiativ om vi ska ses eller höras av.
förstår dig verkligen.. jag hade en vän som var nr 1 för mig.. men jag tror aldrig jag riktigt var nr 1 för henne.. våran vänskap tig slut.. men nu många år senare känns det firtfarande tomt på något vis. men man får lära sig att familj och ens barn kanske är de som är nr 1 allt annat är alltid nr 2 ? men vänner är ibland guld värt.. men många gånget skapar de kanske lite förtvivlan inom sig själv.. delade meningar.. ?