Tiingelinn – Linn Andersson

Hej finisar!

Gud vad jag tycker att livet är orättvist ibland. Känner att jag äntligen, äntligen, äntligen hade hittat min livsglädje och verkligen hade flyt i livet. Flyttat till en lägenhet där jag äntligen trivs och mår bra av att vara, fått bra rutiner med hämtning och lämning av Tindra. Min o Marcus relation har blivit mycket bättre och vi är nu vänner. Blivit toppbloggare hos loppi, osv.

Men nu självklart så sitter jag här ledsen och förkrossad igen. Så himla jobbigt är det. Blir ju så omotiverad till allt. Är en tjej med så sjukt mycket driv och ambitioner men i sådana stunder rasar allt samman.

Men till vad jag vill att inlägget ska handla om.Varför är det så läskigt att visa sig svag och varför är det något man inte bör göra? Har tänkt på det så mycket nu senaste dygnet. Jag menar möter man på en bekant som frågar hur man mår så säger man ju alltid ” bra” fast det är skit liksom. Får svaret vad bra , eller härligt eller något sådant, sedan pratar man vidare bara.

Förmodligen så är det för att säger man att man mår dåligt frågar personen varför och man kanske inte vill öppna upp sig. Men borde ju vara samma sak där. Varför säger man inte ” mår inte så bra” och personen svarar ” tråkigt att öra säg till om du vill prata om det” .

Hela livet går ut på att man ska må bra och man ska vara lycklig. Inte konstigt att folk blir mer och mer deprimerade, mår psykiskt dåligt osv när alla andra utåt alltid mår så bra. Man känner sig som den enda världen som är ledsen, som de enda i världen som är singel på tex alla hjärtans dag trots att majoriteten av svenska befolkningen lever som singlar, man känner sig främst som den enda personen i hela världen som fått sitt hjärta krossat eller är olyckligt kär.

Vi gömmer undan allt dåligt för vi vill inte prata om det. Jag gör det med, för vissa saker känns för privata att öppna upp sig om offentligt. Men jag tycker att jag har varit ganska ärlig med hur jag mått under hösten. Det har varit mycket dystert och ledset, nu är jag himla ledsen igen, men förhoppningsvis blir det bättre snart.

Dock är man stark som vågar gråta, som vågar känna och som vågar berätta hur man faktiskt känner och mår. Det är att vara stark, våga erkänna att man är ledsen. Jag har ju alltid varit personen som dolt det och sedan varit överdrivet lycklig utåt på sociala medier osv men jag tänker inte hålla på så längre för det leder bara till att man försöker lura sig själv. Är viktigt att både unga som läser min blogg och äldre får se att mitt liv inte är perfekt.

Jag och alla andra influensers osv är vanliga människor precis som vän som helst, det låter ju självklart men alla förstår inte det. Jag är med ledsen, jag städar, jag har tråkigt ibland, jag får med betala hyra och handla mat och saker, allt är inte spons i lite liv och allt är inte perfekt. Våga visa er svaga för då är ni sjukt jäkla starka!

Puss och kram !