Hej på er!
Som vissa av er vet så har jag känt ett behov av att göra viktiga saker med man sociala medier och en av de sakerna är nu mina nya blogginlägg ” Min berättelse” dessa berättelser är berättelser från kvinnor som skickar in och är helt anonyma. Namnen i dessa kommer vara utbytta och involveras barn kan även kön/ ålder vara lite korrigerad. MEN det är sanna berättelser.
Jag hoppas med detta att fler där ute som lever i destruktiva förhållanden kan få ett uppvaknande och inse att ord e känner igen sig är det dags att lämna. Alla människor förtjänar det bästa. När man är i det kan man bli helt förblindad och inte inse själv hur illa man har det.
Dessutom vill jag göra er hörda tjejer!
Kontroll killen
Mellan mig och exet var det ganska stor åldersskillnad. 10år för att vara exakt.
Vi möttes en sommardag när jag var 17år gammal och vi blev ganska snabbt ett par. Han var den perfekta mannen med hus, samma intresse som mig och skämde bort mig på alla tänkbara plan. Men efter 3-4månader började jag känna att något var fel. Han började kalla mig för saker och gnällde på mig att jag inte gjorde tillräckligt i hemmet. Jag var bara den perfekta kvinnan utåt, men inte hemma. Vid det här laget var jag på vippen att flytta in hos honom. Främst för att han vägrade ha ett förhållande om han skulle behöva sova hos mina föräldrar, jag bodde ju fortfarande hemma. Vi stormade alltså in på min mammas 50års dag, hämtade allt mitt och sen gick flyttlasset hem till honom. Redan från start ogillade hela min familj honom. Och de varnade mig, men inte lyssnade jag. Gud vad jag ångrar mig idag.
Tiden gick och han började avskärma mig mer och mer från mina vänner och min familj. Behövde inte ha kontakt med killarna i klassen, fick bara umgås med tjejer och nåde om jag inte svarade i telefon. Då var jag ju ute och vänstrade enligt honom. Jag fick inte besöka min pappa hur jag ville, för exet tyckte inte om honom och hans respektive.
Slutade med att det oftast bara var min syster som kom förbi. Det var bara när jag var ensam hemma och jag berättade inte vidare ofta heller att jag hade träffat henne.
Men sen kom ett mirakel, jag blev gravid och tänkte det de flesta (i samma situation) tänker ”men allt kommer lösa sig när vi får barn”. Tog studenten höggravid och hade hela min familj nära. Honom också. Första kommentaren jag fick var ”den här skolan och lärarna är inte dugliga, vad skönt att du är klar med den här utbildningen.” Verkligen det minnet man ville ha av sin student.. Framförallt när jag inte åkte flak eller åkte på studentresa pga graviditeten.
Senare kom vårat barn och en kväll i november var jag och bakade hos en gammal vän till mig. Och hon känner mig utan och innan och såg att något inte var rätt. Att nämna också var att hon tagit avstånd från oss pga av exets beteende mot henne. Jag berättade för henne exakt hur allt var, och jag bölade mer än någonsin. Hon lyssnade och erbjöd en plats hemma hos henne så jag skulle komma bort därifrån men jag vågade inte. Jag vågade inte för att jag var orolig att mista mitt barn. Vilket var ett av hans favorit hot om man kan uttrycka sig så.
När barnet blev 1 år gammalt började jag jobba och en eftermiddag stannade jag till hos mamma på vägen hem för att hämta lite saker. Blev ståendes och prata och blev 20min senare hem än vanligt. När jag kom hem och tillslut hittade honom fick jag en utskällning för att jag inte hört av mig att jag skulle komma senare för då hade vårat barn redan hunnit somna och hade stått och väntat på mig för att jag skulle komma hem. Världens sämsta mamma.
Efter det här började vi prata i telefon direkt efter jag slutat och tills jag kommit hem. Han klockade mig och sa att ”ja nu har det gått si och såhär lång tid så då borde du vara ungefär där nu, stämmer det?”
Det här är bara några av de få grejer som jag vågat berätta om. Inte berättat vad som hände hemma och inte vad jag blev tvingad till att göra för att bevisa att jag älskade honom.
Jag missade mycket under de åren vi var ihop, dopet på vårat barn blev aldrig av, tillställningar som sker max en gång i livet gick vi aldrig på och min familj bröt jag kontakten med till och från under åren. Anklagelser till höger och vänster, otrohet (som jag ser det, man raggar inte på andra när man är i ett förhållande… Absolut inte om man är förlovad.) polisanmälningar…
Men trots detta stod min familj pall och stöttade mig, fanns alltid där och lättnaden när jag äntligen vågade berätta att nu jävlar tänker jag lämna det här förhållandet. Packade kläder och de tillhörigheter jag tyckte var viktigast i smyg i en veckas tid, fick nyckeln hem till min mamma och valde en dag att nu lämnar jag, informerade mina närmsta ifall det skulle bli livat.
Att leva i ett framförallt psykiskt nedtryckande förhållande i ca 4års tid tar på en och tar evigheter att återhämta sig ifrån. Att varje dag få höra vad värdelös man är, allt man gjort fel, tvingas välja mellan familj och honom, mellan vänner och honom. Göra saker sexuellt som är way out of my comfort zone och absolut inte vill bara för att bevisa att jag älskar honom är inget jag önskar någon.
Att ha den ständiga oron över att ”jag kanske mister mitt barn”. Och skamen att ha levt såhär och ha vetat om det, och sen se tillbaka på det. Skulden att ha satt sitt barn in i den här tillvaron som jag nu måste skydda h*n ifrån.
.
Ta hand om er tjejer!
Kram!
Blir så ledsen att läsa det du varit med om, och det värsta är att du är långt ifrån ensam. Tänk vad många fina tjejer där ute som är i samma sits och som kämpar för att ta sig ut. Det är hemskt att leva i ett sånt förhållande, har själv varit där. Mitt ex var narcissist och exakt sådär som ditt ex. Träffade varken kompisar eller familj på över ett halvår, blev också nedtryckt varje dag och totalt hjärntvättad. Blev tvingad till saker sexuellt och höjde jag inte han till skyarna varje dag med hur bra han var, ja, då fick man höra det. Usch. Blev också gravid, men fick missfall. Även missfallet av vårt barn skyllde han på mig. Den känslan. Att sen vara så hjärntvättad och tro att det var mitt fel, mitt fel att jag fick missfall, allt skitsnack om mina gamla fina vänner, min familj. Allt. Blev utnyttjad ekonomiskt också. Slutade med att jag blev sjukskriven i över sex månader, då jag inte ens kunde ta mig upp ur sängen mot slutet. Började med fem olika sorters mediciner. Har dessutom två barn sen innan med en annan kille, tänk vad mycket dom fått se. Mina små fina älskade tjejer. Fick börja gå i gruppterapi med andra tjejer som varit med om samma sak, men det var för jobbigt för mig psykiskt så jag valde att avsluta. Idag ett år senare är jag lyckligast i världen med en annan kille. Mina vänner och familj är tillbaks, och de förstod redan från början att något var fel, men blir man så utsatt och hjärntvättad så tycker man att ens egna familj och vänner är så himla elaka som försöker berätta att såhär ska det inte va..
du och så himla många andra tjejer där ute ni är så himla starka som lyckats ta er ut dehär! Så stolt över er! Dagarna man tänker tillbaks på hur man haft de, då undrar man vad man höll på med. Livet är skört, minsta lilla som inte känns rätt, lämna killen direkt innan det är försent! Själv fick jag byta lås och bostad då exet inte lämnade mig ifred. Kram på er allihopa och sluta aldrig vara den NI är!