Hej finisar!
Nu fortsätter jag att dela med mig av era berättelser från destruktiva relationer ni tagit er ur. Det kan vara en pojkvän/ flickvän/ mamma/ kompis eller annan typ av relation. Detta för att ni ska få höras och kanske kand et hjälpa någon annan i en liknande situation.
Detta är alltså inte min berättelse utan en följare som skickat in. Vill du också dela med dig av något du varit med om? Mejla Linn.a@live.se och skriv ” Min berättelse” som ämne.
Missbrukande, våldsam pojkvän
Min berättelse 4 år senare.
Jag vill gärna dela med mig av min berättelse vad jag har varit igenom med mitt ex. Fyra år senare och jag känner mig redo.
Hade tänkt att skriva en bok, men det kostar tid och pengar. Så kollade jag på Malou efter 10 idag. Där en tjej delar med sig av sin berättelse ”våld i hemmet”
Jag kände igen mig i mycket och tycker det är så bra när man äntligen vågar att berätta det man har gått igenom.
Just idag kände jag att, nej nu ska jag skriva ett min berättelse och skicka till er.
Bara mina närmaste kompisar och familj vet om vad jag har varit med om, då min familj anade då och då att jag inte mådde bra i min relation, försökte prata med mig men jag kände mig direkt attackerad och mer och mer stötte jag undan alla jag hade runt omkring mig:
Vi börjar med hur jag träffade mitt ex, vi hade för flera flera år sen träffats några gånger och sen hörde vi aldrig av mer: förrän jag såg att han la ut massa bilder på Facebook. Det här var 2017. Jag blev lite nyfiken och och skrev till honom. Jag hade precis blivit singel. Vi började skriva på Messenger och han berättade öppet om att han hade suttit inne och var nu på behandlingshem. Han var ärlig om vad han hade gjort osv. Vi började att dejta och jag tyckte att han var världens gulligaste och snällaste så jag föll pladask. Det blev mer och mer seriöst mellan oss. Vi bestämde sedan att när han fick skrivas ut så kunde han bo hos mig, såklart!
Med hans förflutna så hade han ett missbruk. Vilket var det jag fick se sen när vi bodde tillsammans.
Allt började så bra mellan oss: han fick mig att känna mig som en prinsessa i början. Och jag kände att jag självklart kommer att hjälpa honom om han tar ett snedsteg.
Mycket väl så började han smyga hem droger, jag såg att han blev annorlunda. När jag försökte konfrontera honom så blev han bara arg och sa dumma saker. Jag försökte med allt, skölja ner drogerna i toaletten, gömma sakerna. Men fick han inte sina saker blev han ännu mer arg.
Okej jag får testa en annan taktik: stå ut med skiten tills han blir nykter.
Då fick jag prata med honom. Han insåg att han hade gjort fel, sa förlåt och att han inte kommer ta något mer.
Han hade ett jobb i början när han flyttade in hos mig. Jag jobbade också. Märkte igen att hans bettende blev värre och fattade direkt när han låst in sig i badrummet att ”jaha nu har han varit där länge”
Jag blev så kontrollerade efter ett tag så jag blev helt tokig och började själv må dåligt. Tänkte ska jag bara kasta ut han?
Men det kändes taskigt. Försökte stå och komma på idéer för att få han att sluta. Men tillslut mådde jag så dåligt så jag satt där med honom och tog själv tabletter.
En kväll så fick han sitt första utbrott, han blev arg för något och kastade bordet i vardagsrummet, stearinljusen flög och glasen gick sönder. Jag blev jätterädd.
Han tog även strypgrepp på mig och puttade upp mig mot väggen.
Visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ringa någon eller dra därifrån.
Jag gjorde ingenting. Tänkte att jag har själv valt det här så det kommer att lösa sig.
På natten vaknar jag av att han puttar ner mig på golvet och spottar på mig. Säger hemska saker.
Det här pågick vid olika tillfällen. Jag tänkte att det kommer bli bra så fort han blir nykter. Det här är runt nyår. Då har han bott hos mig i några månader bara.
Hur som helst, dagarna går och snart kommer våren. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb för jag mådde inte bra: han hade fått sparken.
Jag hittade ett nytt jobb, insåg att han skulle vara hemma själv på dagarna. Jag skyndade mig hem för att bara veta vad han gjorde. Jag visste vart han hade gömt sina saker. Allt blev värre och värre, jag gick ner i vikt och satt i stort sett bara och rökte när jag kom hem. Jag orkade inte mer.
Vi bråkade bara, han stoppade bara i sig mer tabletter och sprutor. Tillslut så gömde han sig inte längre utan han gjorde det öppet.
Jag kunde åka iväg när han låg och sov och sen när jag kom hem så kunde han ha kissat ner hela sängen när han sov för han var så borta av alla droger.
Sommaren var nästan här och en dag stod jag och lagade mat. Vi började bråka om det vi alltid bråkade om. Att han skulle sluta med drogerna för jag orkade inte detta mer. Jag mådde psykiskt dåligt.
Jag skulle kasta något i papperskorgen och då slog jag upp dörren på hans ben, då blev han så arg så han tog tag i kastrullen som stod på spisen med potatis, hade kokat klart nästan, kastar hela kastrullen över mig med kokande vatten och potatis. Det var en stor kastrull.
Jag hamnade i chock, tog av mig kläderna och sköljde och hoppade in i duschen.
Vi skulle precis hyra ut lägenhet över sommaren och åka till hans syster i Tierp. Det plingade på dörren och jag låtsades som ingenting om visade lägenheten glad och trevlig. Kände hela kroppen bara hettade till mer och mer. Efter det visste jag inte vad jag skulle göra.
Han är så borta så han står och säger att allt är mitt fel som vanligt och han inte har gjort något fel.
Dagen efter eller om det var på kvällen så skickar jag en bild på min arm till min familj. Jag frågar om jag borde kolla upp det.
Dom säger att ”ja det där det inte bra ut”
Frågorna börjar komma om vad som har hänt, jag går till vårdcentralen och får hjälp direkt. Hade aldrig sett så många springa in i rummet för att kolla hur brännskadorna såg ut. Får sedan åka till sjukhuset för att få bedömning om det jag ska vidare till Uppsala brännskade avdelning.
Dom undrar hur jag ens klarade av smärtan första kvällen.
Samma där att alla frågar vad som har hänt. Jag ljuger och säger att det var en olycka. Jag själv slog till kastrullen så det kom över mig.
Visste ju att ingen trodde på mig: men jag behövde komma på själv hur jag skulle ta mig ur det här.
Mitt ex vaknade till liv och fick ångest och sa förlåt för allt. Och han följde med till sjukhuset så jag inte skulle berätta för någon. För det var han noga med att säga.
En månad senare, pratar jag med min kompis och berättat allt för henne, hade inte sagt till någon annan. Vi skrev lite på Messenger och hon frågade lite hur jag mådde och då berättar jag för henne. Hon säger till mig ”kom på en fika” jag säger nej jag orkar inte. Men tillslut åker jag till henne.
Och åkte aldrig mer tillbaka hem.
Men det slutar inte här. Han är ju kvar i lägenheten så nästa projekt är att få ut honom ur lägenheten. Börjar prata med hans familj och vad som har hänt.
Först händer ingenting, utan fick förklara några gånger och dom visste väl inte riktigt heller hur dom skulle ta allt.
Dom hjälper mig att få ut honom. Men han vill inte lämna lägenheten. Tillslut hotar vi med att ringa polisen om han inte flyttar därifrån.
Tillslut lämnar han. Bor hos olika kompisar och vad jag hört så fortsatte han med drogerna.
Min kompis pratar med hans pappa och där frågar han ”L undrar om T kommer ta tillbaka honom?”
Min kompis svarar ”nej det tror jag verkligen inte”
Dagen efter – ringer hans mamma och säger att de har hittat honom död på toaletten. Antagligen överdos.
Jag bryter ihop och det känns som
Allt är mitt fel.
Fick mycket stöttning av hans familj. Går på hans begravning. Sörjer. Hans familj hjälpte mig ekonomiskt med att betala av lån jag tagit under tiden var tillsammans.
Efter några månader tog jag tag i mitt liv och började ett nytt jobb. Bodde hos mamma så jag inte ville flytta tillbaka till mig Lögenhet.
Sen löste allt sig så himla bra för mig. Jag började träffa kompisar igen. Fick även prata med psykolog om allt.
Så från att vara på botten, verkligen. Till att komma upp till toppen igen. Det har varit en lång resa med att allt, man kunde inte lita på folk eller killar efter det som hände. Men Nu efter fyra år är jag lyckligt gift och vi fick en son för några månader sen❤️ Jag är så tacksam och glad! ❤️
Jag är så tacksam av att familjen och kompisar stöttat mig och jag kan säga att min familj försökte med det mesta när jag var i den relationen – men jag förstod inte själv så dom kunde inte göra något mer. Jag skyddade bara honom.
Det är så svårt när man är i sånna våldsamma, psykiska relationer. Man blir hjärntvättad. Men jag hoppas att man vågar ta steget ur och tar den hjälp man kan få. Vara öppen om allt och prata om det. För det hjälpte mig.
Även om det tar fyra år att öppna upp sig om vad som hänt, så är det bättre än att inte berätta alls.
Att dela med mig av denna händelse är nyttigt för mig och hoppas allt folk som är i samma situation tar sig ur tidigare. För det finns hjälp att få. Glöm inte det. Är det bara så att berätta för en vän, som i mitt fall då ändrade allt för mig. Skulle bara åka dit på en fika och prata. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit där jag är idag.
