Hej finisar!
Hoppas allt är bra med er.
Jag får ofta frågor ifrån er följare hur man ” vågar” bli kär på nytt och helt ärligt så har det aldrig varit något jag har tänkt på.
Jag tror aldrig jag haft en rädsla för det tidigare. Jag har bara älskat tanken och känt att det nog är det bästa som skulle kunna hända mig.
Nu kan jag dock relatera till vad ni menar och har nästan blivit lite traumatiserad.
Jag ÄLSKAR känslan av att vara kär, lycklig och helt ärligt så finns det nog inget finare, men rädslan för att bli oerhört sårad är så himla stark att den stänger ut och försöker förhindra att nånsin hamna där igen.
Det han nog vara den mest fruktansvärda smärtan att känna. När jag tänker tillbaka på hur jag legat och gråtit i timmar och vaknat upp till en kudde som är helt svart får jag nästan ångest bara av tanken.
Jag tror att något har hänt med mig som gör att när det känns bra så får jag lite panik och försöker leta fel för att skydda mig själv.
Miss Lee har en låt som heter ” Porslin” som mina vänner precis visat mig. Den handlar om att folk tror att man har ett hjärta av stål men egentligen har hon ett hjärta av porslin. Kan verkligen känna igen mig så mycket i det.
Just nu vill jag verkligen bara må bra, känna stabilitet och trygghet. Är livrädd för att bli sårad och känna sådär som det känns.
Sedan tror jag att kärlek kommer när man minst anar det och då går det inte att stoppa, hur läskigt det än känns.
Dela gärna med er av era tankar.
Puss och kram
