Tiingelinn – Linn Andersson

Hej finisar!

Nu kommer jag berätta om något som jag skäms lite över men som faktiskt är väldigt vanligt och som man inte borde skämmas för.

Jag har till och från genom mitt liv haft panikångest. När jag gick i gymnasiet började det men då visste jag inte vad det var.

När jag var stressad och i skolan var det mycket kopplat till prestationsångest så kunde jag börja hyperventilera och svimma. Detta hände vid förra tillfällen. Jag var alltid så stressad och nervös inför prov, sånguppvisningar och annat. Hela min barndom jagade jag höga betyg, och nu som 26 åring har jag inte använt dem till något. Såklart är det jättebra att ha bra betyg och en utbildning dock!

Hur som helst, efter att jag och min mamma var med under terror attentatet på drottninggatan ( Läs inlägget om det HÄR) fick jag något slags trauma. Började successivt begränsa mig, tror det var i samband med att jag blev mamma också, Var ju gravid med Tindra när det skedde.

VARJE GÅNG någon tappar en back så det smäller till, eller när en buss åker förbi så rycker jag till. Det känns som det aldrig kommer försvinna. Kan även ha svårt att kunna koncentrera mig på att äta lunch mitt inne på ett köpcenter tillexempel.

Jag har efter detta även blivit rädd för att vara på platser med mycket folk och fått lite smått klaustrofobi, Som ni vet har jag varit livrädd för att flyga, nu har jag gjort det och för bara några år sedan ville jag inte ens åka tåg.

Har bestämt mig för att inte begränsa mig mer i livet och har ju börjat flyga, åka tåg och allt sådant.

Hur som helst, igår skulle jag hem från stan då jag lunchat med Johan. Skulle boka en taxi men det gick inte, det spöregnade verkligen och klockan var 16:00 så verkligen rusning när alla vill hem från jobben och ingen vill bli blöt.

Gick tillslut ner i tunnelbanan. Har faktiskt åkt tunnelbana några gånger och det har gått bra, men nu var jag helt ensam, åkte från centralen där det finns så många och det var GALET mycket med folk.

Jag kände hur jag började stressa upp mig för att ens hitta den som gick närmast till mig, Där någonstans började jag få panikångest. Kände hur det växte en klump av ångest och jag fick hålla mig från att börja gråta. Fick panik av alla människor, hur trångt det var och inte riktigt ha koll.

Började tänka katastrof tankar och när jag väl gick av var det hur många tunnlar som helst för att komma upp dit jag skulle. Var nog 8 långa rulltrappor för att komma upp. När jag kom ut började jag skaka och hyperventilera och bara bröt ihop.

Var längesedan jag kände såhär och jag tycker det är så jobbigt och lite pinsamt att få panik av en så ” normal sak” som att åka tunnelbana som folk gör flera gånger om dagen, MEN alla är rädda för olika saker och tänker att jag ändå vill dela med mig av detta till er. Det är inget fel att få panikångest, det är helt okej.

Nu är målet att innan veckans slut ta mig ner i tunnelbanan igen för att känna att jag ” kan” och inte gå runt och vara så rädd.

Puss och kram på er!