Hej finisar!
Här kommer ett önskeinlägg från er!
Många har frågat massor om hur det var att vara gravid när jag var så pass ung och gick i skolan.
Det första jag kan säga som jag tror skiljer sig mycket från en ” icke ung mamma” är nog lyckan! Det var bara jag och Tindras pappa som var lyckliga i början. I vanliga fall när man går ut med en graviditet blir folk helt till sig och glada, lyckliga och spralliga. Det har jag aldrig fått uppleva riktigt.
Alla tyckte bara jag var konstig! Var ingen som kom fram och fråga vilken vecka jag var i, vilket kön det skulle bli, hur jag mådde, hur fin jag var med lilla kulan osv. De flesta tyckte mest det var konstigt, några frågade om jag inte skulle göra abort , vad som fick mig att vilja behålla osv.
En gång för alla Mitt barn var 100% planerat! Vi ville bli gravida, det var med flit. Så varför jag valde att behålla ett barn jag väntat på i 6-7 månader var ganska så självklart,
Sedan gick jag ju i skolan och den special anpassas liksom inte efter en gravid människas behov såklart! Det var tufft att orka för ni som varit gravida vet att man blir trött, man mår illa, man kan fås vårt att konserterna sig, vissa nätter kan man inte sova, ja men ni vet ju! Men jag kämpade på och det gick superbra och jag gick ut med bra betyg! Klarade till och med engelska tro det eller ej ni som känner mig och hört mig prata engelska, haha!
Sedan var det ju väldigt udda. Folk tyckte det såg konstigt ut med en så ung flicka med en gravidmage. Man fick lite blickar då och då. Folk hade sina fördomar om hur det skulle gå för oss.
Men jag tyckte det var så himla mysigt! Jag njöt av min graviditet. Fanns många som var gulliga med och gjorde plats för mig på bussen osv. Som frågade hur gammal jag var och sånt. Fick även sjukt mycket fina vänner via internet. Var så mycket mammor som skrev så fina saker till mig. andra unga mammor som peppade och gått igenom samma sak men även äldre som tyckte att jag var stark som var så ung och skulle bli mamma.
Jag växte så mycket som människa under graviditeten. Det var som att man ställde in sig på att bli mamma. Jag har alltid varit ” lillgammal” men man började prioritera så himla annorlunda liksom.
Det är så många som skriver och frågar om jag någon gång ådrar mig att jag skaffade barn så tidigt, om det är något jag känner att jag gått miste om, att jag ångrar mig pga att jag och pappan gjort slut osv men svaret är NEJ! Jag ångrar det inte alls. Bästa beslutet i mitt liv att skaffa Tindra. Jag har inte missat något, skulle jag vilja så skulle jag kunna festa och gå ut på krogen nu men jag vill inte det är inte alls min grej eller något jag njuter av. Tindra är det mest betydelsefulla i mitt liv.
När jag ser tillbaka på tiden som gravid och som nybliven mamma så ser jag mig själv som så himla liten. Nu känner jag mig inte alls som en ung mamma längre! Känner mig mogen och stark i mig själv.
Men sedan jag fick Tindra har hon alltid prioriterat av mig. Ser tillbaka på mig själv som nybliven ung mamma och är så stolt, jag gjorde det så himla bra! Kan sakna tiden vi hade tillsammans när jag var mamma-ledig och myste med en bebis men nu känner jag att jag är mamma på riktigt. Nu har jag ett barn jag kan leka med och uppfostra. I början handlar det mest om att bara ta hand om, man kan liksom inte uppfostra ett spädbarn!
Jag älskar att vara en ung mamma! Men jag känner mig som vilken mamma som helst.
En annan blir ”idiotförklarad” att man väljer och skaffa barn sent och att man ”borde” skaffa helst igår, för när man närmar sig 30 är man minsann för gammal enligt dem. Då är jag ändå bara 26 och har ingen brådska alls.
Hahahaha! 26 är ingen ålder! Du är ung!!! Vem tusan säger så och hetsar! En barnmorska hetsade min 22 åriga vän att sluta med p-piller för hon hade haft ett långt förhållande och ” barn kan ta tid” asså?