Linn Andersson

Tiingelinn – Linn Andersson

Min berättelse om den 7 april 2017 på Drottninggatan.

Detta inlägg skrev jag på min famla blogg den 8:e april 3 timmar efter vi kommit hem. Väljer att inte ändra något i texten alls. För allt är verkligen skriver där och då för 4 år sedan.

7 April 2017

Jag och mamma skulle ha en fantastisk helg i Stockholm. Jag hade sedan långt innan mejlat med mina kontakter och ordnat så vi skulle få bo i en svit på mitt favorit hotell Birgel Jarl hotell för ett förmånligt pris. Vi skulle ha 3 toppenbra dagar i Stockholm. 

Mina förväntningar var så höga, efter massor med stress och press främst från skolans håll och efter en vecka med 3 prov skulle det bli så otroligt skönt.

Mormor och morfar skjutsade oss till Arboga och därifrån tog vi tåget. När vi var i Fellingsbro så stod det en folksamling poliser där och jag sa ” sådär många poliser samlade har jag aldrig sätt” De hade någon övning tror vi. Vi åkte vidare och på tåget till Stockholm träffade vi ett äldre par som vi pratade lite med. 

Mamma satt och gjorde mig förväntansfull och nyfiken med att hon hade överraskningar till mig. Jag visste att vi under dagen skulle ha en heldag på stan så vi skulle shoppa och äta god mat och på kvällen skulle vi på let´s dance. Mamma hade fler överraskningar till min, som jag nu i efterhand vet var två teatrar som vi skulle gått och sätt. Jag satt och tjatade om ledtrådar och mamma var så nöjd och jag förväntansfull. Kvinnan i det äldre paret sa till mig ” Åh är du med ute på överrasknings resa” jag svarade ja och hon berättade att hennes man med skulle överraska henne. ” Tänk om vi kommer uppleva samma överraskning” sa jag till henne. Vi skrattade och tänkte att det nog inte var så tråligt… eller var det, skulle vi få uppleva samma sak under vår resa till huvudstaden? 

Väl inne i Stockholm gick jag och mamma till hotellet och lämnade våra saker. När vi gick dit tyckte jag mamma gick lite snabbt så jag blev helt andfådd och fick hjärtklappning. Kanske för jag är gravid. Hotellrummet var så fint och ett stort fruktfat stod uppdukat. Vi gick sedan ner till stan och åt mat på ett så fin thai restaurang. Sedan gick vi till NK och tittade på lite grejor som vi eventuellt skulle tillbaka till senare och efter det gick vi in på ett hm lite snabbt. Sedan skulle vi till Åhléns för en highlighter jag velat ha såå länge fanns inte på Nk som visnings ex så vi kikade på den på Åhléns och sedan åkte vi upp för att titta på de fina mateus porslinet som jag älskar! Mamma va så himla snäll och köpte ett litet fat åt mig, 14:31 står det på kvittot. Därefter gick vi ner igen och mamma skämde åter igen bort mig.

Jag hade så länge velat köpa sån där god färskpressad juice som inte finns här hemma i Örebro så vi gick in på Joe and the Juice och köpte en varsin juice gjord på jordgubbar, äpple och kivi. La ut en bild på min snapchat 14:42 när vi precis fick juicen. Sedan satt vi där kanske 5 min och drack juicen, på nedervåningen av Åhléns. Då säger mamma, kan du ta med dig juicen så kan vi börja gå lite? Jag säger ja till det och vi går ut på DROTTNINGGATAN. 

Vi skulle precis börja gå längs Drottninggatan men jag får syn på en klänning på HM som ligger efter drottninggatan och vill visa mamma. En blå med volanger som var precis vid ingången. Vi går in och tittar på klänningen och jag hör ett dån. Något jag först trodde var en bomb eller likande, det lät så himla högt. Sedan hör jag människor skrika och folk rusar in i butiken. Människor sätter sig ner på golvet och grinar, jag fattar ingenting. Sedan ser jag utanför vårt Hm att en stor lastbil åker förbi. Jag ser att en stor sak åker så sjuk fort, något vitt och blått säger jag till mamma. Sedan börjar jag skaka och frågar mamma ” är det ett terror dåd” mamma svarar ” jag vet inte”. 

Första larmet till polisen sker vid 14:53. Klockan 14:55 ringer mamma till mormor och jag till Marcus. Då hade lastbilen precis passerat vår butik. Vi var ju i slutet av gatan, precis vid Åhléns. Vi står inne på HM bland gråtande människor och ringer. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Sedan säger personalen på HM åt oss att springa mot Hötorget. Jag fattar inte riktigt vad som händer men hundratals människor i panik springer och där springer jag med min juice kvar i handen utan en tanke på att släppa den. Man är rädd men man tänker inte. Jag känner ingenting, tidigare blev jag andfådd av att gå men nu känner jag ingenting, jag bara gör. I en korsning ser jag en människa ligga under en orange filt med massor av blod runt sig. Normalt hade man stannat men alla bara springer i panik. 

Vi kommer ut på Sveavägen och människor börjar springa igen. Mamma skriker åt mig att springa in mot kanten och i det ögonblicket tänker jag ” jag kommer dö” Vi springer in i en säng affär och de i butiken fattar ingenting. Allt händer just då och just nu. Vi är panikslagna och stannar där några minuter. Jag dricker upp min juice och blir sedan svimfärdig. Personalen i butiken pratar med polisen som säger att vi ska lämna butiken och springa. Vi hinner över gatan och då kommer folkmassor springandes från både vänster och höger. 

Sveavägen är liksom mitten, folk flyr från samma plats och krockar på Sveavägen men alla får panik när ingen vet åt vilket håll man ska. Människor skriker att det är skottlossning och det är kaus. En dam drar in mig och mamma i en trappuppgång och där sitter vi med ca 20 andra personer och gömmer oss. Jag sitter och tänker, hoppas de inte kommer hit, hoppas jag får komma hem. Två små tjejer i 14 års åldern sitter och ringer sina föräldrar och säger ” mamma vi kommer dö” . Mamma lånar ut sin mobil till en tjej som endast har utomlandstelefon så hon får ringa sina anhöriga.

Jag tänkte så många tankar i huvudet, jag tänkte på Marcus, på den lilla bebisen i magen, på hela min familj där hemma som var oroliga. Man kände sig dock så liten och o betydelsefull. Det var tusentals människor där ute som sprang, alla har vi bara ett liv och alla var rädda at förlora det. Alla förtjänade lika mycket att behålla det. Barn, familjer, gamla, unga, alla typer av människor. Man insåg att man inte var speciell, ett sandkorn på en strand av tusentals sandkorn och vissa av oss skulle få leva, andra inte, fast vi alla var människor, lika, lika som sandkornen är varandra.

Efter ca en halvtimme blir vi insläppta i en lägenhet högst upp i huset där vi blir så sjukt bra omhändertagna. Det är en reklambyrå vi sitter inne i tillsammans med ca 20 andra personer. Vi blir så väl bemötta. Utanför är det kaus men vi sitter där, blir bjudna på vatten som skulle vart till någon företagslunch och sändningar kopplas upp. Vi är där inne några timmar. När jag börjat lugna mig lite tänker jag genast på mannen och kvinnan vi träffade på tåget, hur mår de?

En mamma med sina barn på ett och 3 år sitter vid oss. Den äldsta sonen är var så söt, han spred energi genom att vara ett oförstående barn. En helt fantastisk människa. När alla gick ut i köket för att kolla sändningen så stannade jag kvar med honom i soffan och han pratar med mig, bjuder på sina små kex och går fram till ett stort kylskåp. Han försöker öppna det och jag hjälper till utan att han ser så dörren öppnas. Sedan frågar han mig vart all mat är, vad frysen är för något, vad termometern är för något och så vidare. Lika nyfiken på världen trots det hemska han befann sig i. 

Vi sitter där inne i lägenheten i timmar, vi vet inte om vi är säkra eller inte. Under tiden vi är där hinner den minsta av de två små barnen sätta i hasen, som gick bra som tur var och ett gripande minne som jag tror alltid kommer följa med mig är en teckning jag fick av den äldre sonen. Han var tre år gammal och ritade en teckning till mig som jag skulle ta med mig hem. Han berättar för mig att det är en karta till polisen så polisen ska kunna fånga tjuven. 3 år gammal var han.Utanför går poliser och det står fullt med polisbilar, många fler än jag såg i Fellingsbro kan jag lova. Det var avspärrningar från alla håll och kanter. Vi satt högst upp i ett hus mitt i avspärrningen. Det gick inte att gå åt något håll.

Tillslut släpper polisen ut oss därifrån, vi får gå längs en gata och jag är så rädd, det är avspärrat där vi går vilket betyder att det är farligt. Vi bara gick och gick och gick, kändes som en evighet. Tillslut kom vi fram till vårat hotell. Där försökte vi prata med de i receptionen om det fanns något sätt att ta sig hem på. Vi ville inte vara kvar i Stockholm. När hon som står där berättar att det är het omöjligt, att hon själv inte ens kan komma hem från jobbet som bor i Stockholm, att alla tåg, tunnelbanor och bussar är inställda, att det är helt omöjligt att få tag i taxi om man inte skulle ha turen och hitta en på gata, det tar inte emot beställningar, att alla hyrbilar är uthyrda och det enda sättet att ta sig fram på är till fots, då bröt jag ihop. Jag fick panik och började skaka, var nära på att svimma, innan dess va jag liksom i det, jag hann inte tänka eller förstå, det var bara att agera. 

Vi beställde mat på hotellet som det tog as lång tid innan vi fick och varje gång jag hörde sirener utanför hoppade jag till. Det kom in folk på hotellet från Umeå och lyckades få ett rum, men många människor fick sova i kyrkor, vi fick sova i en hotell svit, ändå ville jag bara hem. Jag sov någon timme på rummet, sedan vakande jag, sov någon timme, vaknade och sådär höll jag på hela natten. Jag kände mig inte säker i Stockholm. Bara några timmar innan sprang jag för mitt liv, för att inte bli påkörd av en lastbil, inte bli skjuten, kommit fram senare att det troligen inte var skottlossning men när polisen skriker det, ja då är man lika rädd i alla fall. 

På morgonen ringde vi sven någon gång efter 6 och bad han komma upp och hämta oss. Vi gick ner och åt frukost och sedan upp på rummet och vilade. När vi kom ner i receptionen och ser vår gamla, röda Volvo stå där utanför och Sven vinkade till mig, då tänkte jag, nu är det snart över.

Bilresan gick bra, och när jag kom hem till mitt hus då kände jag mig säker ingen, först då. Jag satt kvar 10 minuter ute i solen och bara njöt av att få känna solstrålarna mot min hy. Jag fick uppleva det den 8:onde april 2017, det fick inte alla göra. 

Nu tänker jag på alla underbara människor, personalen i säng affären, kvinnan som tog in oss i trapphuset och släppte in oss deras reklambyrå och bjöd på allt de hade. Som såg till att vi alla som var där skulle må bra, på människor som gör allt för att hjälpa andra i nöd. Vilken hemsk men underbar värld vi lever i. Hur 2 människor kan sätta så många människors liv i fara och vara så känslokalla och o mänskliga men hur svenska befolkningen öppnar upp sina hjärtan för varandra. 

Folk säger att människor har blivit självupptagna och egoistiska på senare år på grund av telefoner och annat. Jag kan utifrån mina egna erfarenheter säga att det inte stämmer. Människor hjälper varandra, det är inget fel på oss, vi är medmänskliga. Många liv hade sätt mycket sämre ut igår om det inte var för den fantastiska medmänskligheten.

Mitt liv kommer att gå vidare, jag går i något slags vakuum och tror att allt är bra men minnesbilderna finns kvar i mitt huvud. Jag hör sirener som inte finns tjuta i mina öron till och från, jag kan verka helt som vanligt för att 2 sekunder senare bryta ihop totalt. Det är ingenting någon som inte var med när det hände någonsin kommer att ens vara i närheten av att förstå. Har man inte flytt för sitt liv och suttit och väntat på sitt öde fattar man inte. Det viktiga är att man visar sin förståelse och är en medmänniska. 

Tillsist, jag är så sjukt tacksam över att jag lever vilket inte var en självklarhet för mig igår. Låt livet gå vidare och låt kärleken vinna över hatet men jämför inte ett terror dåd där 4 personer dog, 15 skadades varav ett barn och att tusentals människor har ett hemsk minne för livet med att människor dör av ålder, sjukdom och så vidare hela tiden. 

Sprid kärleken och låt hatet dö.

Bild tagen 10 min innan lastbilen körde in i Åhlens exakt där juixebaren ligger typ.

Bilder tagna innan vi åkte. Var nyblivna 18 år och gravid med mitt första barn i vecka 17. Skulle ta studenten om ynka månader.

Min mamma va så rädd att jag skulle få missfall efter traumat men som tur var gick det ju bra.

Puss och kram på er!

Ta hand om er!!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Linn Andersson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Therese

    Det var verkligen starkt att läsa! Så himla hemskt att ni fick vara med om det ❤❤❤ Tur ni klarade er!!

stats