Tiingelinn – Linn Andersson

Hej fina ni!

Igår var en tung dag för mig. Det var dagen vi tog ett sista farväl av min fina morfar. Han var en otroligt fin man och vi stod varandra väldigt nära. När jag var liten var min mamma ensamstående med mig och mina tre syskon. Min mormor och morfar bodde fem hus ifrån oss på en liten gata i ett familjeområde i en liten by med 3000 invånare. Jag skulle säga att jag haft en väldigt idyllisk uppväxt på det sättet.

Vi träffade mormor och morfar flera dagar i veckan. Jag sprang ofta över utan skor, man behövde aldrig ringa och fråga, det var bara att plinga på, eller springa upp för trappan till balkongen. Blir tårfylld bara av att tänka på hur bra vi hade det.

Sov ofta över hos dem, när vi slutade på fritids jag och mina syskon cyklade vi alltid hem och oftare än sällan stannade man till hos mormor och morfar och fikade efter skolan. När jag gick i högstadiet brukade jag gå hemifrån mamma iklädd pyjamas och titta på Sveriges mästerkock och även Sveriges yngsta mästerkock hos dem, när det var slut gick jag bara hem och la mig. Det var så oerhört mysigt. Vi brukade äta chips, godis och vindruvor och chipsen fanns i en speciell blå skål.

Har så mycket fina minnen och det gör så ont i mig att jag inte kommer få skapa några fler med morfar. Så jätteont.

Första dagarna när han lämnat oss kände jag mycket mindre än vad jag gör nu. Jag förstod att han somnat in men det var som att hjärnan inte tog in det. Det har kommit stunder när jag brutit ihop och blivit ledsen men nu är saknaden mycket större.

I både tidningar och på mina sociala medier har jag berättat om att min morfar var oerhört duktig med blommor och trädgård. Han har lärt mig allt från att jag var liten om olika blommor och växter. Trädgården till deras hus var otrolig. Det har alltid varit våran grej. Mormor köpte en liten mini vattenkanna så jag kunde gå med morfar och vattna. Det fortsatte jag med fast jag blev ”stor”.

Varje år när han fyllde år från att jag blev vuxen så köpte jag alltid en ny växt till hans trädgård. Allt ifrån rosor till några så vackra liljor som dofta upp på balkongen när de blommade.

Morfar var så oerhört stolt över mig när jag gick florist utbildningen. När brudbuketten jag gjorde till Melinda och Martin ( E-types) bröllop var med i varenda tidning och när jag visade upp saker jag gjort.  Det sista jag hann göra var en present till alla hjärtans dag till mormor och morfar. Då hade jag fyllt ett hjärta med rosor, choklad, satt ballonger och knutit en bukovski nalle runt. Då var han sjuk men såg hur han sken upp när mormor visade han presenten.

Jag hoppas att du hade varit lika stolt över att veta att jag gjorde blommorna till din begravning. Det blev så vackert.

Nu finns inte blommorna kvar och inte heller morfar. Men nallen och mormor gör. Jag och barnen kommer alltid finnas där för henne och en hög prioritering kommer vara att ses ofta.

När mormor fyllde år i januari gav jag henne ett kit med massor av frön att planera på deras uteplats i deras nya hem. Jag trodde ju att morfar skulle vara med. Nu får jag lära mormor och vi får göra detta tillsammans.

Allting känns så oerhört konstigt. I somras var morfar uppe och klättrade och hjälpte mig fixa med mina gardiner i huset. Han var oerhört händig med precis allt och oerhört hjälpsam. Han har alltid varit det, mot alla.

I somras var vi hemma hos dem i huset, morfar tog fram poolen, barnen lekte och allt var sådär som det brukar vara. Barnen tyckte med om honom så mycket. Bara några veckor innan han gick bort lärde sig Belle säga ”Uff” som betydde Ulf och han var så stolt över det och sken upp.

När vi kom hem till mormor första gången och han inte var där sprang Belle till sovrummet och sa ” Uff” Juvelia frågade också direkt vart han var och vi fick förklara att han har blivit en ängel nu.

Jag har genom livet haft ganska dåliga erfarenheter när det kommer till män över lag, samt om man tittar på världen och ser alla hemska saker som händer MEN morfar var en av de godaste människor. Han ger mig hopp om att det absolut finns fina män. Hade alla varit som han hade välden blivit en bättre plats.

Igår var begravningen och det var då poletten trillade ner för mig. Jag kommer sakna dig morfar men jag kommer bära med mig alla fina minnen.

Jag är inte bra på att hålla tal och sådant. Sätter mina ord bättre genom att skriva. Allt människor som kommer att betyda något för mig i mitt liv kommer få veta vilken fantastisk man du var. Du lever vidare i våra minnen och en dag ses vi igen. Tills dess tar vi hand om mormor.

Förevigt saknad, älskad och aldrig glömd.