Hej finisar!
Vet ni vad? Jag måste verkligen ta upp detta! Det är en sådan himla hets om att man ska vara kär och lycklig. Jag tror att det är det som på senaste gjort att jag känt mig olycklig. För jag är inte kär, jag har ingen pojkvän och just nu har jag en enda vän som också är singel, annars har alla jag känner parter, mina syskon och alla vänner.
Det är ett tag sedan jag och Marcus gjorde slut och jag känner mig verkligen redo för att träffa någon men det går ju inte att stressa fram. Man kan inte tvinga fram kärlek, sånt bara blir, jag har otroligt lätt för att bli kär också och därför blir jag lite försiktig. Jag vill liksom hitta den rätta och sånt är ju svårt. Särskilt med mina krav!
Jag behöver en kille som tycker om barn, som kommer älska att vara med mig lika mycket när Tindra är hemma och vi hänger i lekparken som när vi är ute o käkar bara vi 2.., bland annat, ska ju skriva ihop ett eget inlägg om det med alla era frågor.
Men till saken, man kan ju vara lycklig utan en partner också, det har jag börjat förstå nu! Jag är ju hur lycklig som hest när jag är med min fantastiska dotter, det är ju hon och jag mot världen! Sedan älskar jag att hänga med mina kompisar, så himla mysigt att bara göra det man känner för utan att anpassa sig efter en partner ibland.
Igår hade jag en supermysig kväll med vänner ute på balkongen. Vi åt frukt, drack alkoholfri cider och hade det så himla mysigt. En toppen kväll helt enkelt! 
Puss och kram !
